Ahmadu Jah kallades ”den förste svenske världsmusikern”, han gjorde det till sin livs uppgift att lustfyllt dela med sig av den västafrikanska kulturen från sitt hemland på ett sätt som fick svenskarna att nyfiket lyssna.
Han föddes i Sierra Leone och flyttade till Sverige på 60-talet för att studera till civilingenjör men blev snabbt en viktig del av det svenska musiklivet.
I Jacob Frösséns dokumentär är det fokus på Ahmadus kall – musiken och barnen. Alla barnen. En detalj som pressen missade att redogöra när han gick bort 2018, man nämde bara två barn – Neneh och Titiyo. Ahmadus barn som var före sin tid och på ett eller annat sätt bidragit till svenskt kultur- och musikliv.
Barnen berättar om relationen till pappan, den komplexa relationen som har präglat dem på olika sätt men också berikat deras liv. Trots en periodvis frånvarande pappa får man ändå känslan av att barnen i slutändan funnit ett sätt att relatera till pappan. Musiken verkar vara den trygga punkten och gemensamma nämnaren som samlar och håller ihop familjen. När man tittar på dokumentären kan man ändå fråga sig varför man inte gjort dokumentären tidigare, när Ahmadu kunde berätta. I filmen har han Alzheimers och befinner sig i livets slutskede. Hans bidrag till svenskt musikliv är en otrolig skatt som är en del av svensk musikhistoria som fler borde känna till.
Se Ahmadu på SVT Play, en dokumentär om minnen, familjerelationer, förlåtelse, musiken som livselixir och tillhörighet.
Dokumentärfilmen ser du här (Länken tar dig vidare till SVT Play)
Läs även Musiken och slagverkaren Ahmadu har gott bort
/Africanent.se
