Den 23 september har kortfilmsdokumentären ”Hamza” premiär. Filmen handlar om boxaren Hamza Barka från Biskopsgården. Hamza är uppvuxen i Biskopsgården och som för många andra unga män i förorten har gängen och kriminaliteten hela tiden funnits i periferin och påverkat honom och dem i hans närhet. Men istället för att gå samma tragiska öde till mötes som många av sina jämnåriga hittade Hamza boxningen. Den räddade hans liv och nu vill han vara en positiv kraft i en stadsdel där mörkret fått ta allt för stor plats.
Under premiärvisningen av kortfilmsdokumentären på Way Gallery i Stockholm fick Africanent.se en pratstund med regissören Faramarz Gosheh och proffsboxaren Hamza.
Varför ville du göra en dokumentärfilm om Hamza?
F – Jag träffade Hamza 2015, när jag fotade honom i samband med ett reportage om Biskopsgården, jag blev fascinerad av hans driv dels i det atletiska – att han ville bli nästa ”Floyd Mayweather” och drivet att förändra förorten och människorna runt omkring sig redan vid 19-års ålder, det stack ut. Två år senare kände jag mig mogen för att testa film och rörlig bild, innan dess hade jag bara jobbat med stillbild. Jag kände att om jag skulle göra en dokumentärfilm, var det med Hamza – ett personporträtt av honom kändes helt logiskt.
Jag skrev till honom på Facebook, ”jag har den här idén, kom till mitt kontor, vi tar en kaffe, pratar och se vad du tycker”, han nappade på det. Tanken då var att göra någonting på ett halvår, men projektet växte och växte. Vi kände att vi inte kunde prioritera filmandet, jobbet och livet kom emellan. Det tog fyra år att göra klart filmen.
Vad var viktigt för dig när du skildrade Hamzas liv?
F – Att komma nära honom, att våga utmana honom i att ta ner garden på riktigt, våga vara känslosam i en miljö som inte är förknippad med att visa känslor, både inom fightingen och inom den delen av Göteborg han bor i. En miljö där det finns ganska mycket patriarkala strukturer som omger honom. Det kändes som om han hade mycket inom sig, jag ville att han skulle våga öppna upp sig till mig. Det var en resa, om man lyssnar på första vs. sista intervjun hör man stora skillnader i hans öppenhet. Det är fint att man blev vänner, att det skapades tillit, det var viktigt för mig att han fick tala från sitt hjärta och gå utanför sin comfortzone.
På vilket sätt är temat i filmen aktuellt?
F – När jag träffade Hamza 2015 var Biskopsgården på tapeten, man talade mycket om våldet, skjutningarna och gängkriminaliteten. Det gick två år och det var fortfarande minst lika relevant. Några månader senare var det lugnare, sedan filmade vi igen, sen var det samma sak – skjutningarna och våldet trappades upp igen. Man kände ”nu vill jag släppa filmen!”, nu är den relevant – den cykeln fortsatte så i 4 år. Vi har känt att det är ett ämne som tyvärr är aktuellt, unga människor skjuts ihjäl, oskyldiga människor också, man dras in i en värld som är destruktiv. Jag tror det behövs fler röster från den miljön, även om Hamza inte är en del av en den miljö är han från ett område som förknippas med den typen av aktiviteter.
Hur var det att jobba med regissören Faramarz?
H – Det var väldigt enkelt, han var väldigt mottaglig, i och med att han hängt med min karriär i två år innan vi gjorde den här dokumentären kände jag att han förstod mig ganska bra. Vi gjorde ett reportage om oroligheterna i Biskopsgården, sedan dess har vi följt varandra på Instagram, kommenterat varandras grejer. Vi byggde upp en slags relation om man säger så…Vår relation blev starkare när vi började jobba på projektet. Det var kul att jobba med honom.
Var det viktigt för dig att berätta din historia?
H – Det är många som har typ samma historia som jag haft, men det känns som att många inte berättar sin historia…Man pratar inte om det som är privat. En sådan historia är ändå inte privat, jag kände någonstans att det kan vara bra att få ut den här historien och hoppas att den kan beröra och motivera folk. Det var mer av den anledningen jag ville berätta.
I filmen uttrycker du behovet att ge tillbaka till förorten…
H – Den tiden jag och Faramarz började filma var det ganska hett i området där vi bor och runt om i Sveriges förorter – mycket kriminalitet. Jag kände att det här kan bli en bra grej, jag berättar min story, så får vi hoppas på det bästa. Om jag ska vara helt ärlig, så trodde jag inte att filmen skulle bli så här grym och få ett sådant bra budskap.
Hur har dokumentärfilmen påverkat dig som person?
H – Efter första premiärvisningen i Göteborg och nu det andra eventet i Stockholm, kände jag mig motiverad, jag känner, okej, det här är något bra. Jag känner att jag gjort något gott och att jag fått väldigt bra respons, jag har vuxit som människa.
Jag kommer från ett tufft område, många av mina tidigare vänner och även vänner jag känner idag, har inte den typen av motivation som jag önskat att alla människor hade. Jag vet att alla vi är kapabla till att lyckas och bli den bästa versionen av oss själva. Jag kände typ, okej, ”let’s do this”, låt oss visa folket!
Vad hade du velat säga till unga Hamza?
H – Slösa inte din tid, ta till dig så mycket kunskap du kan – förbered dig för vad som kommer att komma. Kunskap, är det jag tänker på mest nu, utbilda mig själv för att kunna förstå och hjälpa andra.
Se Trailern här!
“Hamza” har premiär de 23 september, streama filmen via Draken Film, Vimeo och IDGTV.
/Africanent.se
