Black Sherif påminner om en gammal själ. En person som berättar det man behöver höra. Allvaret i musiken tar en på en visuel livsresa och triggar en cocktail av känslor. När han inleder “Kwaku the traveler” accapella sjunger hela publiken med som om dem varit en del av hans liv. Rösten bär, den är stark och har ett budskap. “Of course I fucked up. Who never fuck up? Hands in the air, no hands?”, sjunger han. Han är en lyricist, en poet. Med “Soja” blir det allsång. Ibland är han så djupt inne i sin värld att han glömmer bort publiken, men det gör inget, publiken sjunger vidare och ger honom en stund för sig själv. Rösten drar iväg och han håller tonen, länge.
Swazi amapiano dj:n Uncle Waffles är ett helt koncept. Hon interagerar med publiken i sann amapiano anda. Med dans och de typiska ansiktsuttrycken till dansstegen. Då och då lämnar hon båset och hoppar upp på scenkanten. Hon bjuder på sig sig själv, hon är ett konstverk. Dj-settet är effektfullt, “Tanzania” och “Yahyuppiyah” är starka spår. I gassande sol bildar en dansring mitt i folkhavet, den ena efter den andra hoppar in och utmanar. Sydafrikanska flaggan viftas högst längst fram. Uncle Waffles vet hur man charmar publiken, musik talar den för sig själv.
Både Omah Lay och Oxlade har virala hits och miljoner streams. Omah Lay “Soso”, Oxlade “Ku Lo Sa”. En sak spelningarna på Way Out West har gemensamt är att publiken börjar sjunga med så fort de tar första tonen. Man vet vad man får. För att pumpa upp stämningen bjuder Omah Lay in 1st Da Banton på scen. Han som är mer känd för låten “No Wahala” som han även körde på scen. Framför Linné scenen går publiken gick loss!
På en livescen kräver Omah Lay och Oxlades låtar lite mer av dem för att man ska vara helt närvarande. De har hittat sina knep, Omah Lay med ett gästspel och Oxlade genom att waila sig in i publikens hjärtan. Det funkar.
Klipp från festivalen finns på Africanent.se Instagram: @africanent.
/Africanent.se
